det är så jag säger det

Har inte skrivit här på länge. Vill bara se att det fortfarande fungerar.

Jag är ensam. Ja, Yahto är här förstås, men annars är jag ensam. Har aldrig varit själv så länge förut. Har nog varit lite rädd. Rädd för hur jag ska klara mig och fixa allt på egen hand. Fast egentligen är jag nog bara rädd för att inte ha Någon. Ingen att prata med på kvällarna. Ingen att mysa med när jag ska sova. Ingen att skratta med och ingen att störa mig på.
Bara jag. Bara mig själv.
Första veckan var värst. Själv, själv, själv. Vad gör man? Städa lite här. Fixa lite där. Själv, själv, själv. Saknade Någon så det värkte i hela kroppen. Abstinens efter kärlek, beröring och sällskap, kliar och irriterar så man inte kan sitta still. Sakta gick dagarna och blev tillsist en vecka.  Lika lång som när man var barn.
Andra veckan gick bättre. Trycket över bröstet släppte. Allt kändes lite lättare. Någon påminde om att det alltid finns Någon där. Att Vi finns även om vi inte ses.
Tänker mycket på det vi har. Hur det har varit. Det vi kan få. Hur mycket jag uppskattar dig. Även om jag har svårt att säga det ibland. Alla små saker får ett större värde och allt får ett klarare fokus. Hoppas och tror att det alltid kommer vara vi, och att det jag känner nu när du är borta kommer att inspirera och ge ett högre värde åt tiden vi är tillsammans. 
Nu är jag inne på tredje veckan. Känns helt okej faktiskt. Känns som man har kommit över chocken och nu stabilierat en behaglig tillvaro med sig själv.
När jag kom hem för några dar sedan satt en ny skylt på dörren. En liten remsa med text som påminner mig om att jag aldrig är ensam.

Ligger på magen. Stirrar ner i vattnet. Försöker vänja ögonen. Allt ser så lugnt och tyst ut där nere. Tång och stenar bildar en drömlik värld under ytan. Jag blir som barn på nytt och svävar iväg nån stanns. En liten grå nästan genomskinlig varelse rör sig med hoppiga rörelser på botten.  En vanlig räka, men i mitt bansliga sinne är det en krigar-räka på språng mot nya hårda räk-strider. Och nu kommer en jätte krabba med knäckar-klor och sylvassa sågartänder. Han har en massiv pansar rustning, och höjer sin jätte-klo för att slita sin fiende i stycken och dra ner bytet i sin underjordiska håla... En våg. Fan nu ser jag inget igen.

Har kännt mig så gnällig senaste tiden. Vet inte vad det är. Vädret? Små problem blir stora problem. Fast egentligen inte. Det mest låter så.
Har väldigt svårt för att ta skit. Kanske kritik oxå ibland. Nått jag borde jobba på. Jag vet.
Vill ofta säga förlåt. Hoppas du vet det. Ska försöka få det ut mig lite oftare. But sorry seems to be hardest word. Såklart.

Känns som jag har bråkat i hela mitt liv. Som barn bråkade jag med min syster. Eller slogs rättare sagt, tills hon blev tillräckligt stor och kunde slå tillbaks - då bråkade vi. Som tonåring bråkade jag med mamma. Och med styvfar. Slogs ibland där med föresten.
I fem år bråkade jag med mitt ex. Och nu bråkar jag med dig. Jag är en riktig bråkstake när jag tänker på saken. Men en snäll bråkstake som bråkar med hjärtat. Som bara inte kan hålla käften när man "borde" ibland.
Jag tror det är bra att bråka. Inte för ofta. Men ibland. På rätt sätt. Det är ju som med allt annat. Hade det alltid varit solsken hade man varit jävligt trött på att sola.
För det är faktiskt så. För mig går kärlek och bråk lite hand i hand. Det är sällan jag lägger ner mig och bråkar med någon som inte har en stor plats i mitt hjärta - om det inte är för någon som har det. För om jag har bråkat mycket i mina dar, så har jag älskat tusenfaldigt mer.

Tycker om dig oftast. Inte alls ibland.
Hatar dig aldrig. Älskar dig alltid.

HA HA
Var tvungen att ta med den här...

Hamnade på förfest i Kil. Gamla vänner, kall öl, och nytt x-box. Riktigt grym förfest-höjare. Spelade allt från Nirvana till Black Sabbath.
Roligt var det.

Satt och läste en intervju i tidningen Elle med Angelina Jolie här om dagen. Slogs av hur medveten och down to earth hon värkade. Att hon inte fallit offer för hollywoods galenskaper, utan faktiskt hittat en balans, och ett sätt att leva i den världen utan att sälja sig själv. Otroligt angaskerad i världspolitik, och framför allt flyktingfrågor.
Men det var nått jag blev störd av. Hennes inställning till adoption och utökandet av sin familj i ett sjukligt tämpo.
Intervjun är gjord i indien där Angelina håller på att jobba med sin kommande film A mighty heart. Lokalpressen påstår att de är påväg att adoptera ett indiskt barn. Angelina bara skrattar.
-Det får jag höra i vartenda land jag åker till. Men det tror jag inte det blir den här gången. Men det är en möjlighet i framtiden. Madd och jag pratar om att han är adopterad och han har åsikter om sina framtida syskon. Han har bestämt vad nästa familjemedlem ska heta.
-Jag skulle vara en hemsk fältarbetare, skrattar hon, jag skulle adoptera hälften av alla jag mötte.
Är det bara jag som tycker det låter som hundvalpar hon pratar om? "Mamma, jag skulle inte kunna jobba i djuraffär, jag skulle vilja ta med alla djuren hem".
Plötsligt har medvetenheten och angaskemanget bytts ut mot nått annat. Nått sjukligt. Nått som bara människor som lever långt, långt bort från nån sorts sund verklighetsuppfattning håller på med.
För knappt en månad sedan skaffade de ett nytt husdjur, jag menar barn, 3-årige Pax Thien. Hur många det är nu är som ingår i Jolie-Pitts mini-FN av barn vet jag inte, men fler lär det bli.
-Absolut. Jag tänker fortsätta adoptera, minst tio barn vill jag ha, från olika länder i världen, avslöjar Angelina för amerikanska modemagasinet Marie Claire. Enligt US Weekly planerar hon och Brad Pitt redan nu att adoptera två barn till och ytterligare skaffa ett biologiskt.
Men vad är det för fel?! Samla på barn. Ett i varje färg vill jag ha.
Att det gick trender i att skaffa accessoar-hundar kan jag ta, även om det inte känns helt friskt. Men barn?!
Nu vill alla adoptera. Penelope Cruz, Mariah Carey och Britney Spears, och alla har de små mini-hundar där hemma de nu tröttnat på (?).
Madonna har redan fått sitt levererat. Ett barn som viserligen inte fick adopteras, men allt går tydligen bara man är tillräckligt känd/har tillräckligt med pengar... hu, hemska tanke.
Tycker hela den här grejen känns bisarr. Människohandel, adoption. Känns som grännserna för vad som anses okej blir allt mer difusa. Vad blir konsekvenserna av det här?
Men vad ska man säga. Förhoppningsvis får barnen en ljusare uppväxt i sina nya gigantiska hollywood-miljon-villor, än på ett barnhem i ryssland, och vad har man då att gnälla över?
Men sjukt är det. Riktigt sjukt.

Har inte varit direkt personlig i den här bloggen. Skriver sällan om vad jag gör, hur jag mår, vem jag träffar. Har inte tänkt bli det heller, så lugn bara lugn. Har man inget annat att skriva om än vad man äter till lunch, dricker på krogen, har för dags-outfit eller använder för foundation, kan man  lika gärna undvara allmänheten den informationen tycker jag.
Men vad vet jag. Känns som det är många som dehöver rådas genom livets svåra frågor. Vad man ska beställa på krogen tillexempel. Tänk om man skulle beställa fel. Nått som inte är gott, eller ännu värre - är UTE. Det måste vara en skräck. Att vara ute alltså. I alla fall har vi lärt oss det sedan barnsben. Sen vi fattade att vissa är bättre än andra. Och att dessa "bättre", är dem man ska rådfråga i alla lägen. När jag var liten var det Sigge och snygg-Terese de hette. De var lite bättre än alla vi andra. Sigge åkte skateboard och alla var kära i honom. Terese var inte specielt snygg faktiskt. Det var nog bara nått vi fått för oss. Men hon hade häst och alla ville kompis med henne. Vet inte riktigt varför. Vad hände med dem? Ingen aning. Nu är de utbytta mot företagsledare, innefolk, och en och annan bloggare. Så vi fortfarande ska ha nån att lyssna på och se upp till. Nån som vet vårt eget bästa bättre än vi själva. Det är väl så samhället vill ha oss. Ett fint led med sossar som jobbar utan att tänka. Inte ställer för höga krav. Står snällt i ledet och känner sig tillfreds som muttrar i det stora urvärket. Tänk inte själv. Det finns inte plats för några tänkande här.
Jag är synisk. Tycker inte om den egenskapen hos mig själv. Tycker ofta folk är tramsiga och sällan har nått vettigt att säga, men känner i samma stund att det antagligen är jag som är tramsig, som inte fattar grejen med tramsighet. Inte fattar hur viktigt det är med just dessa tramsiga saker.
Så det är kanske tur att vi har bloggar om de här sakerna så att de som fortfarande känner sig osäkra på vilken foundation de ska använda kan få råd. Och vi övriga ska kanske vara tacksamma över att de inte tänker i större banor än så...