suck
Här om dagen var jag ute och åt lunch tillsammans med "en vän" och hennes två "äldre" (beroende på vad man jämför med) vänninor. De är av den där typen som aldrig växer upp. Du vet vad jag menar. De var hippa nån gån på 80-talet och har inte kommit ur det där än. Det var då de hängde med Tommy och Leffe på nåt innehak i nån ful aprikosfärgad dress med våffel-hår och var så jävla inne. Jag kan se dem framför mig. Sen drog Leffe och nu sitter de i en lika ful ostylad lägenhet med två jävligt äckliga barn på halsen nån stans i en förort. Stil är inget 80-talisterna har alls! Inte då. Inte nu. Och har man fastnat är det helt fucking kört.
Det började redan när vi träffades ute på stan. Min vän sa redan innan vi gick dit att de alltid kommer sent (för att de har så mycket annat viktigt att göra, så att man skulle kunna respektera dem man ska träffa med att dyka upp i tid är lite för mycket begärt - vad vet jag). Tillslut kommer den första och allt är frid och fröjd så här långt. När väl sen den andra dyker upp fullkomligt skriker de:
- HEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJJJJJJJJ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!, till varandra med gapiga, pipiga, irriterande bäbisröster på säkert 20 meters håll. Vad är det som händer tänker jag för mig själv, men antar att det är så de hälsar på varandra.
Har för övrigt aldrig förstått det där. Vad är det de gapar så förbannat för? Seiöst? Det är samma typer av människor som kommer fram till en på tur-mässans branchfolks-dagar och slänger sig runt halsen och skriker HEEEEEEEEEEEJJJJJ med sin allra mest smör-käcka röst, fast man normalt sett knappt hälsar alls. Man hälsar inför andra. Andra ska se att man hälsar och därmed förtå att det måste vara en mycket viktig preson det här jag har framför mig som känner varenda jävel.
Vi slår oss tillsist ner och beställer lunch. Ända sedan de möttes har de pratat oavbrutet om nån på nåns jobb som tydligen är en jävla idiot. Vem det är eller vad den här människan har gjort har jag ingen som helst aning om. Vill egentligen inte veta heller. Det enda jag vet är att han är otroligt tråkig att lyssna på om. Speciellt under en lunch man betalar för att äta. Att jag inte vet vem det är och då heller inte har nåt att tillägga i diskussionen verkar inte va nåt de reflekterar över alls. Det är ju som sagt DE som pratar. HELA TIDEN och mycket högre än alla andra, så det gör inget. I mellanåt lägger de av ett hyper-hysteriskt gapflabb också, så alla runt om kring ska förstå hur otroligt roligt vi har vid vårt bord. Tillslut vill jag bara skrika "MEN HÅLL KÄFTEN!, men det gör jag inte. Jag är kuvad av det sociala samhället - eller kanske bara har fått med mig lite hyfs på hur man uppför sig hemifrån. Jag gör det i alla fall inte utan går hem och skriver ett bittert inlägg i bloggen istället, lagom anonymt.
Gillar inte människor. Gillar inte ytliga, dryga, jävligt störande människor. Känns som jag blir mer och mer människofientlig för var dag som går. Det är väl nåt seriöst fel på mig antar jag. Hatar att kallprata. Stå och tjata om ingeting. Nej tack! Hatar folk som flamsar och tramsar och fnittrar efter allt de säger. Hade en sån på jobbet. Suck och stön. Efter varje mening människan sa skrattade hon så där äckligt som annars bara onda-dockor gör på film. Varför då? Antar att jag aldrig kommer att förstå det där.
Får helt enkelt fortsätta le mitt stela leénde och hoppas på att lunchen snart är slut.
Det började redan när vi träffades ute på stan. Min vän sa redan innan vi gick dit att de alltid kommer sent (för att de har så mycket annat viktigt att göra, så att man skulle kunna respektera dem man ska träffa med att dyka upp i tid är lite för mycket begärt - vad vet jag). Tillslut kommer den första och allt är frid och fröjd så här långt. När väl sen den andra dyker upp fullkomligt skriker de:
- HEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJJJJJJJJ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!, till varandra med gapiga, pipiga, irriterande bäbisröster på säkert 20 meters håll. Vad är det som händer tänker jag för mig själv, men antar att det är så de hälsar på varandra.
Har för övrigt aldrig förstått det där. Vad är det de gapar så förbannat för? Seiöst? Det är samma typer av människor som kommer fram till en på tur-mässans branchfolks-dagar och slänger sig runt halsen och skriker HEEEEEEEEEEEJJJJJ med sin allra mest smör-käcka röst, fast man normalt sett knappt hälsar alls. Man hälsar inför andra. Andra ska se att man hälsar och därmed förtå att det måste vara en mycket viktig preson det här jag har framför mig som känner varenda jävel.
Vi slår oss tillsist ner och beställer lunch. Ända sedan de möttes har de pratat oavbrutet om nån på nåns jobb som tydligen är en jävla idiot. Vem det är eller vad den här människan har gjort har jag ingen som helst aning om. Vill egentligen inte veta heller. Det enda jag vet är att han är otroligt tråkig att lyssna på om. Speciellt under en lunch man betalar för att äta. Att jag inte vet vem det är och då heller inte har nåt att tillägga i diskussionen verkar inte va nåt de reflekterar över alls. Det är ju som sagt DE som pratar. HELA TIDEN och mycket högre än alla andra, så det gör inget. I mellanåt lägger de av ett hyper-hysteriskt gapflabb också, så alla runt om kring ska förstå hur otroligt roligt vi har vid vårt bord. Tillslut vill jag bara skrika "MEN HÅLL KÄFTEN!, men det gör jag inte. Jag är kuvad av det sociala samhället - eller kanske bara har fått med mig lite hyfs på hur man uppför sig hemifrån. Jag gör det i alla fall inte utan går hem och skriver ett bittert inlägg i bloggen istället, lagom anonymt.
Gillar inte människor. Gillar inte ytliga, dryga, jävligt störande människor. Känns som jag blir mer och mer människofientlig för var dag som går. Det är väl nåt seriöst fel på mig antar jag. Hatar att kallprata. Stå och tjata om ingeting. Nej tack! Hatar folk som flamsar och tramsar och fnittrar efter allt de säger. Hade en sån på jobbet. Suck och stön. Efter varje mening människan sa skrattade hon så där äckligt som annars bara onda-dockor gör på film. Varför då? Antar att jag aldrig kommer att förstå det där.
Får helt enkelt fortsätta le mitt stela leénde och hoppas på att lunchen snart är slut.
Kommentarer
Trackback