Jag sätter upp skylten
Jag är ensam. Ja, Yahto är här förstås, men annars är jag ensam. Har aldrig varit själv så länge förut. Har nog varit lite rädd. Rädd för hur jag ska klara mig och fixa allt på egen hand. Fast egentligen är jag nog bara rädd för att inte ha Någon. Ingen att prata med på kvällarna. Ingen att mysa med när jag ska sova. Ingen att skratta med och ingen att störa mig på.
Bara jag. Bara mig själv.
Första veckan var värst. Själv, själv, själv. Vad gör man? Städa lite här. Fixa lite där. Själv, själv, själv. Saknade Någon så det värkte i hela kroppen. Abstinens efter kärlek, beröring och sällskap, kliar och irriterar så man inte kan sitta still. Sakta gick dagarna och blev tillsist en vecka. Lika lång som när man var barn.
Andra veckan gick bättre. Trycket över bröstet släppte. Allt kändes lite lättare. Någon påminde om att det alltid finns Någon där. Att Vi finns även om vi inte ses.
Tänker mycket på det vi har. Hur det har varit. Det vi kan få. Hur mycket jag uppskattar dig. Även om jag har svårt att säga det ibland. Alla små saker får ett större värde och allt får ett klarare fokus. Hoppas och tror att det alltid kommer vara vi, och att det jag känner nu när du är borta kommer att inspirera och ge ett högre värde åt tiden vi är tillsammans.
Nu är jag inne på tredje veckan. Känns helt okej faktiskt. Känns som man har kommit över chocken och nu stabilierat en behaglig tillvaro med sig själv.
När jag kom hem för några dar sedan satt en ny skylt på dörren. En liten remsa med text som påminner mig om att jag aldrig är ensam.
