Mening eller inte? Det är frågan
Kanske var det inte meningen att det skulle vara vi. Huset. Barnen. Vi visste vad de skulle heta. Allt vi tänkte göra. Drömmarna, minnena, allt det jag trodde var för alltid var nog inte meningen...
Fuck that! Det var det visst!
Kanske städade jag inte tillräckligt mycket! Var dålig på att göra matlådor. Gnällde säket för ofta på meningslösa bagateller som gjorde dig galen. Kanske hade jag inte tillräckligt stark karaktär. Behövde mer bekräftelse. Kanske fick jag inte tillräkligt med kärlek som barn. Fick dig att tappa förtroendet för mig. På oss. Behandla mig respektlöst.
Kanske sa vi för mycket dumt som ändå ingen menade. För att man var arg, men mest ledsen...
Kanske älskade jag dig inte som jag borde.
Men att så här efteråt komma med en så dålig ursäkt som att det inte var meningen är bara ett hån mot de fem år vi hade tillsammans.
De var allt annat än inte meningen.
Det kommer smygande. "Det var inte meningen", så fort man stöter på en motgång, är ett effektivt sätt att avleda alla skuldkänskor och annat otyg som spökar i huvudet. Säkert typiskt svenskt.
Så länge det inte var meningen kunde det inte ha gått på nått annat sätt, och jag har därigenom gjort mig så gott som skuldfri gentemot alla anklagelser om att jag skulle ha gjort nått fel/kunnat gjort nått annolunda. "Det hade ändå slutat likadant. Det var ju trotts allt inte meningen från början". Och det känns skönt.
När ska vi sluta skylla på en mening som i själva verket bara är ett substitut för vårt dåliga samvete?
Fuck that! Det var det visst!
Kanske städade jag inte tillräckligt mycket! Var dålig på att göra matlådor. Gnällde säket för ofta på meningslösa bagateller som gjorde dig galen. Kanske hade jag inte tillräckligt stark karaktär. Behövde mer bekräftelse. Kanske fick jag inte tillräkligt med kärlek som barn. Fick dig att tappa förtroendet för mig. På oss. Behandla mig respektlöst.
Kanske sa vi för mycket dumt som ändå ingen menade. För att man var arg, men mest ledsen...
Kanske älskade jag dig inte som jag borde.
Men att så här efteråt komma med en så dålig ursäkt som att det inte var meningen är bara ett hån mot de fem år vi hade tillsammans.
De var allt annat än inte meningen.
Det kommer smygande. "Det var inte meningen", så fort man stöter på en motgång, är ett effektivt sätt att avleda alla skuldkänskor och annat otyg som spökar i huvudet. Säkert typiskt svenskt.
Så länge det inte var meningen kunde det inte ha gått på nått annat sätt, och jag har därigenom gjort mig så gott som skuldfri gentemot alla anklagelser om att jag skulle ha gjort nått fel/kunnat gjort nått annolunda. "Det hade ändå slutat likadant. Det var ju trotts allt inte meningen från början". Och det känns skönt.
När ska vi sluta skylla på en mening som i själva verket bara är ett substitut för vårt dåliga samvete?
Kommentarer
Trackback