det är så jag säger det

Har så många konstiga tankar i huvudet för jämnan. Kanske är bra att få dem ur sig. 

Kan ju börja med den något suspekta frågan om meningen med livet, så jag får den ur världen och kan ägna mig år mer ovesäntliga frågor sen.

Meningen med livet, skulle nog de de flesta i vårt avlånga, mörka, depprisiva land, påstå inte existerar. Ganska typiskt för ett samhälle där det väsentligaste i livet inte är lycka och välmående utan pengar och framgång. (eller är det samma sak? någon).
Här finns inga som tror, hoppas och älskar kvar.

Kanske det gör.. men de blir färre.

Här isoleras människor av rädsla. Det klassiska "det var bättre förr", (som nu det mesta tycks ha varit?), kan passa in även här. Förr var man rädd för vargen, trollen, eller möjligen Hitler. Nu är man rädd för nästan allt. Grannen, ensamheten, arbetslösheten, allmänna gallningar, och terrorister. Och listan kan göras lång. Lång, lång.
Och nu kan alla vara allmänna galningar. Det ser man i tidningen varje dag. Så det är bäst att inte vara för öppen och vänlig mot andra människor... Det kan ju sluta med att man blir uppäten, eller ännu värre får sitt hjärta krossat.

Ensamheten ja, det är nog den värsta meningsdödaren av alla. Och det har väl aldrig funnits så många ensamma människor som nu. För vad finns det egentligen för mening när man är ensam?

Jag vet den finns. Meningen. Tron, hoppet och kärleken oxå.
Även om jag inte alltid är så optimistisk laggd, känns allt ändå lättare om det finns ett syfte med det.

Det handlar om att tro på det goda i människor,  på kärleken och på sig själv.
Med sin egen tanke kan man göra underverk... men man måste tro att det går.

Man kanske inte kan förändra världen, men man kan förändra sig själv, och det gör en jävla skillnad.