det är så jag säger det

                               

Det finns många jag skulle vilja hylla.
Igår såg jag i alla fall Delicatessen (igen), av mäster-regissören Jean-Pierre Jeunet, så jag börjar med honom.

Jag älskar sagor. Sagor i alla former. Därför älskar jag oxå Jean-Pierre Jeunet - minimalismens fiende nummer ett. Alla hans filmer utspelar sig i en drömvärld, nån stans mellan saga och tragisk verklighet.
Efter "Delicatessen", har han gjort filmer som "De förlorade barnens stad" och "Amelie från Montmartre" och skapat en helt egen oefterhärmlig stil där han plockar fram både det goda och onda i människor, både det ljusa och svarta i livet. Då hans fantasi är som febrigast är det långa stunder helt magiskt.

Älskar ljuset. Älskar karaktärerna. Älskar musiken, språket, och miljöerna. Men mest älskar jag hans humor. Den svarta och stundtals bisarra komiken, som blandas med romantik och lycka på ett helt fantastiskt sätt.  
                                                              
 

När "De förlorade barnens stad" kom var det den dittills dyraste Franska film som gjorts. Kostymerna gjordes av ingen mindre än den något galne kläd-designern Jean-Paul Gautier, (bara en sån sak).

Här influeras Jeunet av tysk 20-talsexpressionism, Dickens och science-fiction. Mest uppenbar är kanske expressionismen, på grund av kameravinklarna, effekterna och inte minst de dystopiska miljöerna.
En annan sak som alltid är återkommande i hans filmer är de långsökta och underhållande händelsekedjorna, samt förkärleken för märkliga fysionomier.

Humorn och skrattet är i alla fall det väsentliga i Jeunets filmer. Som han sa när han regisserade Alien-Resurrection, att han "hade som mål att få in ett skämt i varje scen". Kanske inte så konstigt den inte blev så skräckinjagande då...

Gillar man inte sagor ska man nog undvika mr. Jeunets filmer. Är man den fantasilösa typen som ifrågasätter hur tavlor plötsligt kan prata eller trädgårdstomtar göra jordenruntresor kan det bli en aningen svårsmält. För filmerna har i grund och botten alltid tydliga drag av saga, - även om det emellanåt är en ond och grotesk sådan.

Allt man skriver låter på nått sätt fjuttigt, när man pratar om Jeunets filmer.  För att göra honom nån rättvisa, får man helt enkelt se filmerna, och uppleva magin helt själv.

Respekt.