det är så jag säger det

Har inte skrivit här på länge. Vill bara se att det fortfarande fungerar.

Jag är ensam. Ja, Yahto är här förstås, men annars är jag ensam. Har aldrig varit själv så länge förut. Har nog varit lite rädd. Rädd för hur jag ska klara mig och fixa allt på egen hand. Fast egentligen är jag nog bara rädd för att inte ha Någon. Ingen att prata med på kvällarna. Ingen att mysa med när jag ska sova. Ingen att skratta med och ingen att störa mig på.
Bara jag. Bara mig själv.
Första veckan var värst. Själv, själv, själv. Vad gör man? Städa lite här. Fixa lite där. Själv, själv, själv. Saknade Någon så det värkte i hela kroppen. Abstinens efter kärlek, beröring och sällskap, kliar och irriterar så man inte kan sitta still. Sakta gick dagarna och blev tillsist en vecka.  Lika lång som när man var barn.
Andra veckan gick bättre. Trycket över bröstet släppte. Allt kändes lite lättare. Någon påminde om att det alltid finns Någon där. Att Vi finns även om vi inte ses.
Tänker mycket på det vi har. Hur det har varit. Det vi kan få. Hur mycket jag uppskattar dig. Även om jag har svårt att säga det ibland. Alla små saker får ett större värde och allt får ett klarare fokus. Hoppas och tror att det alltid kommer vara vi, och att det jag känner nu när du är borta kommer att inspirera och ge ett högre värde åt tiden vi är tillsammans. 
Nu är jag inne på tredje veckan. Känns helt okej faktiskt. Känns som man har kommit över chocken och nu stabilierat en behaglig tillvaro med sig själv.
När jag kom hem för några dar sedan satt en ny skylt på dörren. En liten remsa med text som påminner mig om att jag aldrig är ensam.

Ligger på magen. Stirrar ner i vattnet. Försöker vänja ögonen. Allt ser så lugnt och tyst ut där nere. Tång och stenar bildar en drömlik värld under ytan. Jag blir som barn på nytt och svävar iväg nån stanns. En liten grå nästan genomskinlig varelse rör sig med hoppiga rörelser på botten.  En vanlig räka, men i mitt bansliga sinne är det en krigar-räka på språng mot nya hårda räk-strider. Och nu kommer en jätte krabba med knäckar-klor och sylvassa sågartänder. Han har en massiv pansar rustning, och höjer sin jätte-klo för att slita sin fiende i stycken och dra ner bytet i sin underjordiska håla... En våg. Fan nu ser jag inget igen.

Har kännt mig så gnällig senaste tiden. Vet inte vad det är. Vädret? Små problem blir stora problem. Fast egentligen inte. Det mest låter så.
Har väldigt svårt för att ta skit. Kanske kritik oxå ibland. Nått jag borde jobba på. Jag vet.
Vill ofta säga förlåt. Hoppas du vet det. Ska försöka få det ut mig lite oftare. But sorry seems to be hardest word. Såklart.

Känns som jag har bråkat i hela mitt liv. Som barn bråkade jag med min syster. Eller slogs rättare sagt, tills hon blev tillräckligt stor och kunde slå tillbaks - då bråkade vi. Som tonåring bråkade jag med mamma. Och med styvfar. Slogs ibland där med föresten.
I fem år bråkade jag med mitt ex. Och nu bråkar jag med dig. Jag är en riktig bråkstake när jag tänker på saken. Men en snäll bråkstake som bråkar med hjärtat. Som bara inte kan hålla käften när man "borde" ibland.
Jag tror det är bra att bråka. Inte för ofta. Men ibland. På rätt sätt. Det är ju som med allt annat. Hade det alltid varit solsken hade man varit jävligt trött på att sola.
För det är faktiskt så. För mig går kärlek och bråk lite hand i hand. Det är sällan jag lägger ner mig och bråkar med någon som inte har en stor plats i mitt hjärta - om det inte är för någon som har det. För om jag har bråkat mycket i mina dar, så har jag älskat tusenfaldigt mer.

Tycker om dig oftast. Inte alls ibland.
Hatar dig aldrig. Älskar dig alltid.

HA HA
Var tvungen att ta med den här...