det är så jag säger det

Satt och läste en intervju i tidningen Elle med Angelina Jolie här om dagen. Slogs av hur medveten och down to earth hon värkade. Att hon inte fallit offer för hollywoods galenskaper, utan faktiskt hittat en balans, och ett sätt att leva i den världen utan att sälja sig själv. Otroligt angaskerad i världspolitik, och framför allt flyktingfrågor.
Men det var nått jag blev störd av. Hennes inställning till adoption och utökandet av sin familj i ett sjukligt tämpo.
Intervjun är gjord i indien där Angelina håller på att jobba med sin kommande film A mighty heart. Lokalpressen påstår att de är påväg att adoptera ett indiskt barn. Angelina bara skrattar.
-Det får jag höra i vartenda land jag åker till. Men det tror jag inte det blir den här gången. Men det är en möjlighet i framtiden. Madd och jag pratar om att han är adopterad och han har åsikter om sina framtida syskon. Han har bestämt vad nästa familjemedlem ska heta.
-Jag skulle vara en hemsk fältarbetare, skrattar hon, jag skulle adoptera hälften av alla jag mötte.
Är det bara jag som tycker det låter som hundvalpar hon pratar om? "Mamma, jag skulle inte kunna jobba i djuraffär, jag skulle vilja ta med alla djuren hem".
Plötsligt har medvetenheten och angaskemanget bytts ut mot nått annat. Nått sjukligt. Nått som bara människor som lever långt, långt bort från nån sorts sund verklighetsuppfattning håller på med.
För knappt en månad sedan skaffade de ett nytt husdjur, jag menar barn, 3-årige Pax Thien. Hur många det är nu är som ingår i Jolie-Pitts mini-FN av barn vet jag inte, men fler lär det bli.
-Absolut. Jag tänker fortsätta adoptera, minst tio barn vill jag ha, från olika länder i världen, avslöjar Angelina för amerikanska modemagasinet Marie Claire. Enligt US Weekly planerar hon och Brad Pitt redan nu att adoptera två barn till och ytterligare skaffa ett biologiskt.
Men vad är det för fel?! Samla på barn. Ett i varje färg vill jag ha.
Att det gick trender i att skaffa accessoar-hundar kan jag ta, även om det inte känns helt friskt. Men barn?!
Nu vill alla adoptera. Penelope Cruz, Mariah Carey och Britney Spears, och alla har de små mini-hundar där hemma de nu tröttnat på (?).
Madonna har redan fått sitt levererat. Ett barn som viserligen inte fick adopteras, men allt går tydligen bara man är tillräckligt känd/har tillräckligt med pengar... hu, hemska tanke.
Tycker hela den här grejen känns bisarr. Människohandel, adoption. Känns som grännserna för vad som anses okej blir allt mer difusa. Vad blir konsekvenserna av det här?
Men vad ska man säga. Förhoppningsvis får barnen en ljusare uppväxt i sina nya gigantiska hollywood-miljon-villor, än på ett barnhem i ryssland, och vad har man då att gnälla över?
Men sjukt är det. Riktigt sjukt.

Har inte varit direkt personlig i den här bloggen. Skriver sällan om vad jag gör, hur jag mår, vem jag träffar. Har inte tänkt bli det heller, så lugn bara lugn. Har man inget annat att skriva om än vad man äter till lunch, dricker på krogen, har för dags-outfit eller använder för foundation, kan man  lika gärna undvara allmänheten den informationen tycker jag.
Men vad vet jag. Känns som det är många som dehöver rådas genom livets svåra frågor. Vad man ska beställa på krogen tillexempel. Tänk om man skulle beställa fel. Nått som inte är gott, eller ännu värre - är UTE. Det måste vara en skräck. Att vara ute alltså. I alla fall har vi lärt oss det sedan barnsben. Sen vi fattade att vissa är bättre än andra. Och att dessa "bättre", är dem man ska rådfråga i alla lägen. När jag var liten var det Sigge och snygg-Terese de hette. De var lite bättre än alla vi andra. Sigge åkte skateboard och alla var kära i honom. Terese var inte specielt snygg faktiskt. Det var nog bara nått vi fått för oss. Men hon hade häst och alla ville kompis med henne. Vet inte riktigt varför. Vad hände med dem? Ingen aning. Nu är de utbytta mot företagsledare, innefolk, och en och annan bloggare. Så vi fortfarande ska ha nån att lyssna på och se upp till. Nån som vet vårt eget bästa bättre än vi själva. Det är väl så samhället vill ha oss. Ett fint led med sossar som jobbar utan att tänka. Inte ställer för höga krav. Står snällt i ledet och känner sig tillfreds som muttrar i det stora urvärket. Tänk inte själv. Det finns inte plats för några tänkande här.
Jag är synisk. Tycker inte om den egenskapen hos mig själv. Tycker ofta folk är tramsiga och sällan har nått vettigt att säga, men känner i samma stund att det antagligen är jag som är tramsig, som inte fattar grejen med tramsighet. Inte fattar hur viktigt det är med just dessa tramsiga saker.
Så det är kanske tur att vi har bloggar om de här sakerna så att de som fortfarande känner sig osäkra på vilken foundation de ska använda kan få råd. Och vi övriga ska kanske vara tacksamma över att de inte tänker i större banor än så...

Vissa snorkar kokain på krogen. Andra äter tills de spyr. Eller inte alls. Vissa röker, dricker och knullar och det är väl inget fel med det... För mycket socker, för mycket träning, för mycket shopping. För fet, för ensam, för rik. Vissa missbrukar heroin, andra missbrukar människor.
Jag kanske är lite sån. Tror att någon annan kan ge mig nått fattas. Men vad är det?

Knarkare är vi allihopa. Jag med... och du med...

Finns det nått mer avtändande. Måste bara få det sagt. Var inne på stureplan.se nyss. Kanske för att se om det var så illa som jag trodde.
Det var värre. Det är så man tappar tron på mänskligheten.


























No offense to you Mr. von Stropp.