Jag är en festis
Då var det dags. Blir alltid lite sugen. Fortfarande. Ser afficherna uppsatta runt om i stan. Funderar på vilka band jag skulle se. Funderar på vilka som skulle hänga på. Tältet var la jag det?... Sen inser jag än en gång att jag är för gammal, och framför allt för bekväm av mig nu för tiden. Festival för min del förblir ett minne blott.
Min första festivalupplevelse var Hultsfred-99. Jag hade precis gått ur nian, och tyckte jag var jättestor. Det var på den tiden jag hade blonderat hår, små babydoll-klänningar och lyssnade på Hole. Mamma var väl inte så glad, men iväg bar det. Långt som f-n var det att köra minns jag. Rakt ut i skogen.
Så mycket folk, fest och fylla hade jag inte sett i hela mitt liv, och har fortfarande inte.
Festen varade i dagarna tre. Många band, ständigt letande efter vänner, ingen sömn, men mer hångel.
Efter det har det blivit några stycken. Roligt har det varit. Soligt, regnigt och lerigt. När jag tänker på saken har jag nog aldrig varit på festival utan att det regnat. Tänker tillbaka med ett leende på alla gånger man gått omkring i en stor svart sop-säck, försökt gå där det är lerfritt, men tillslut bara skitit i vilket. Badat i lera. Insett att det ändå inte är nån idé - den här gången heller. Tänker på alla trevliga spelningar man fått uppleva. Mycket bra musik, (och mindre bra ibland). Band och artister man annars aldrig skulle få för sig att gå och se. Och alla roliga människor man träffat. Och mindre trevliga, som våra tältgrannar 2003, som spelade en hackande version av I just call to say I love you, tre dygn i sträck.
Minns när jag och min kära vän Patrik var på blind-date. Inte med varann, men Patrik vågade inte gå själv. Minns oxå när jag och Fredrik hade så tråkigt att vi upptäckte att de snibblösa höll på att ta över jorden. Gick runt med en doktorväska över hela campingen och kollade folks örsnibbar. Mer eller mindre samarbetsvilligt.
Min sista festival blev arvikafestivalen 2003. Man inser man är för gammal när man redan efter en dag tycker man blivit för skitig, men istället för att gå till vattenpumpen för att sköja av sig, söker upp närmsta badhus.
Har alltid varit en musik-nörd. Som liten åkte jag med min hysteriskt fiolspelande pappa på spelmansstämmor över hela Sverige. Jag och min syster sprang mellan benen på mer eller mindre begåvade spelemän. Det var garmar, hedningar, storband och spelmanslag i en aldrig sinande ström. Min pappa som är något konservativ av sig till vardags, blir som förbytt så fort knätoffsarna åker på.
Alla spelar. Alla får va med. Spelar du inte kan du alltid göra ett instrument av en pinne, ett gitarr-fodral eller nått annat du hittar. Det är en jäkligt skön stämning. De som varit där vet vad jag pratar om.
Nej, musik ska avnjutas live. I alla fall riktig musik.
Min första festivalupplevelse var Hultsfred-99. Jag hade precis gått ur nian, och tyckte jag var jättestor. Det var på den tiden jag hade blonderat hår, små babydoll-klänningar och lyssnade på Hole. Mamma var väl inte så glad, men iväg bar det. Långt som f-n var det att köra minns jag. Rakt ut i skogen.
Så mycket folk, fest och fylla hade jag inte sett i hela mitt liv, och har fortfarande inte.
Festen varade i dagarna tre. Många band, ständigt letande efter vänner, ingen sömn, men mer hångel.
Efter det har det blivit några stycken. Roligt har det varit. Soligt, regnigt och lerigt. När jag tänker på saken har jag nog aldrig varit på festival utan att det regnat. Tänker tillbaka med ett leende på alla gånger man gått omkring i en stor svart sop-säck, försökt gå där det är lerfritt, men tillslut bara skitit i vilket. Badat i lera. Insett att det ändå inte är nån idé - den här gången heller. Tänker på alla trevliga spelningar man fått uppleva. Mycket bra musik, (och mindre bra ibland). Band och artister man annars aldrig skulle få för sig att gå och se. Och alla roliga människor man träffat. Och mindre trevliga, som våra tältgrannar 2003, som spelade en hackande version av I just call to say I love you, tre dygn i sträck.
Minns när jag och min kära vän Patrik var på blind-date. Inte med varann, men Patrik vågade inte gå själv. Minns oxå när jag och Fredrik hade så tråkigt att vi upptäckte att de snibblösa höll på att ta över jorden. Gick runt med en doktorväska över hela campingen och kollade folks örsnibbar. Mer eller mindre samarbetsvilligt.
Min sista festival blev arvikafestivalen 2003. Man inser man är för gammal när man redan efter en dag tycker man blivit för skitig, men istället för att gå till vattenpumpen för att sköja av sig, söker upp närmsta badhus.
Har alltid varit en musik-nörd. Som liten åkte jag med min hysteriskt fiolspelande pappa på spelmansstämmor över hela Sverige. Jag och min syster sprang mellan benen på mer eller mindre begåvade spelemän. Det var garmar, hedningar, storband och spelmanslag i en aldrig sinande ström. Min pappa som är något konservativ av sig till vardags, blir som förbytt så fort knätoffsarna åker på.
Alla spelar. Alla får va med. Spelar du inte kan du alltid göra ett instrument av en pinne, ett gitarr-fodral eller nått annat du hittar. Det är en jäkligt skön stämning. De som varit där vet vad jag pratar om.
Nej, musik ska avnjutas live. I alla fall riktig musik.
Freaky
HA HA
Var tvungen att ta med den här...
Det där med korna... Vad är det?
print this
Guitarhero - that's me!
Hamnade på förfest i Kil. Gamla vänner, kall öl, och nytt x-box. Riktigt grym förfest-höjare. Spelade allt från Nirvana till Black Sabbath.
Roligt var det. 
